Superstars Annica
Hej!
Mitt namn är Annica. Jag är en 32 årig kvinna som älskar djur,synerhet syriska hamstrar. När jag var 2 månader gammal fick jag epilepsi. Många gånger har jag varit nära döden.
För när jag var liten älskade jag att vara i vattnet. Och som alla vet hör inte vatten ihop med epilepsi. Skulle inte min älskade pappa funits där så skulle jag nog inte ha varit i livet idag.
Jag bodde nestan i sjukhuset som liten. Kunde vara månader där. När jag var i barnkliniken i Helsingfors så la de mig på en mycket sträng diet. Fick inte äta något som innehöll socker och annat som inehöll dåliga kolhydrater. Efter den stränga behandlingen blev mina anfall mindre.
Minns inte hur det kändes att få anfall när jag var yngre. Men jag minns hur det kändes att få ett epileptisk anfall när jag var tonåring. Strax före ett anfall kände jag kittlingar i hela kroppen.
Ibland gjorde det mig att skratta och iblan kände jag obehag och började nästan gråta. Strax efter blev jag slak som kokt spagetti och jag var helt borta. Man kunde inte få kontakt med mig.
Var anfallen svår kude jag ramla i golvet om jag satt. Min dåvarande pojkvän som jag var med när jag var 17 berättade sista delen av en händelse när jag fick mitt anfall.
Jag minns att han och jag satt och kollade på en film. Så kände jag den där kittlingen och sedan krampade jag. Blev slak i hela kroppen, jag stirrade på en sak och blicken var tom.
Min pojkvän frågade mig om jag kunde hämta en öl åt honom. Jag sa efter filmen. När filmen var slut frågade han vart hans öl lämnade. Jag sa, va vadå öl. Han sa" du lovade att hemta en öl när filmen var slut" Då sa jag " Något sådant har jag inte lovat och var förvånad.
Han flinade. Sedan blev han allvarlig och frågade" Har du krampat". Jag sa att det har jag. Jag mindes absolut inget av att jag skulle ha lovat att hemta en öl efter filmen.
Antagligen hade jag lovat det när jag hade mitt anfall vilket jag naturligtvis inte minns ett skatt av sedan. Med åren började mina anfall avta i mängd och styrka. När jag var 18 kunde jag ha typ ett anfall på 3 månader. När jag var 19 kunde jag ha ett anfall på ett halvår sedan vid 20 årsålder var epilepsin som bortblåst.
Jag började själv minska mitt medicin intag (Iget jag rekomenderar, låt läkarna göra detta) tills jag helt slutade ta min medicin 21 års ålder. Jag har inte haft något epileptisk anfall sedan jag var 20 år och det är ta mig tusan skönt att slippa kan jag tala om.
Jag har inte tagit bilkörkort av rädsla att åter få anfall en dag. Jag litar inte på ett dug på epilepsin. I värsta fall kan det ju komma tillbaka. Vilket jag hoppas att så inte är fallet. MIn bror har dock epilepsi. Han fick sin vid 10 års ålder och har det fortfarande.
Efter ett anfall hamnar han i psykos och många gånger har han hamnat in i psyket pga detta om han haft riktigt svåra anfall.
Hej Annica!
Förstår att du älskar hamstrar, för de är ju så söta de små liven.
Du var verkligen liten när du fick din epilepsi.
Min yngste son har haft epilepsi sedan väldigt liten, man märkte det inte så noga då, men jag minns att han ryckte till lite konstigt ibland när jag höll i honom, men man tänkte inte så mycket på det. Han har aldrig haft riktigt stora anfall, men han får istället frånvaro attacker väldigt ofta.
Vilken tur att din pappa höll ett vakande öga på dej när du var liten, så inget farligt hände, och du fick bada trots allt, det är ju viktigt att få göra lite saker i alla fall som barn, fastän man har epilepsi.
Intressant att dieten på sjukhuset gav färre anfall, förstår att den var tuff för en liten flicka. Fortsatte du med den dieten sedan eller?
Lustig händelse den med ölen, du var kanske på väg in i ett anfall då det hände, inte konstigt att du inte minns.
Det kan hända min sambo Per också emellanåt, vi pratar om något, och mitt i alltsammans glömmer han det som sades, eller också börjar han säga något, och glömmer plötsligt vad han skulle säga, väldigt retfullt tycker han.
Han känner ofta av epilepsin, men numera slipper han de stora anfallen, eftersom han äter medicinen Ergenyl.
Anfallen kan ju yttra sej på så många vis, min mamma fick skynda sej i säng eftersom hon fick rejält ont i huvudet, men ibland rasade hon bara ihop på golvet, eller av stolen.
Efteråt var hon frånvarande och irriterad. Och var öm i hela kroppen och munnen, hon bet illa sej ordentligt. Epilepsin kom efter en hjärnblödning.
Vissa får flera anfall under tonårstiden, många skäms också extra över sin epilepsi under tonåren, gick det bra att vara med kompisar, förstod omgivningen dej? Många beter sej illa mot personer med epilepsi, men det beror oftast på okunskap och rädslan för om ett anfall kommer.
Vad jobbigt det låter för din bror, hoppas verkligen att det lugnar sej med tiden även för honom.
Tack för att du ville berätta!
Kram!
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Jo det gick bra att vara i skolan fast jag hade epilepsi. Visst de mobbade mig med fula smeknamn men det hade inte att göra med min epilepsi.
Mina klasskamrater var inte redda för mina anfall eller tog avstond från mig för att jag kunde få anfall ibland. Vissa av mina bästa kompisar höll mig i handen och såg till att jag inte föll omkulle när jag fick ett anfall.
Men visst kunde mina klass kamrater tycka det var leskigt att se mig få ett anfall ibland. Som tur är har omgivningen inte haft fördomar eller betet sig illa när jag har haft epilepsi.Jag slutade med den stränga dieten när jag var 7 år gammal.
Skönt att dina kompisar fanns hos dej när du fick anfall, trots att det säkert var omskakande för dem, det är ju så viktigt att man har sällskap när man blir sjuk, och även efteråt tills man kryat på sej.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Bra skrivet, men försök att inte fetmarkera texten, den blir så klumpig och svår att läsa. Men intressant läsning
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Tack för din berättelse
Hej Superstars hur är det med dig i vinter kylan?