Epilepsi i vardagen

Mitt första möte med epilepsin

2010-12-02 13:01 #0 av: [iurochskur]

Långt innan jag fick min diagnos mötte jag en ung man som faktiskt hade epilepsi. Han hade en "kraftig" epilepsi och brukade få dagliga anfall. Just den här dagen när han skulle besöka ungdoms gruppen jag gick på när jag var ung så fick han ett anfall mitt framför mina ögon. Jag blev riktigt rädd eftersom det såg så våldsamt ut. Han föll till marken, skakade och tuggade så att dom var tvugna att stoppa ett skydd i munnen. Bara den synen fick mig att skygga tillbaka och tycka epilepsi var en hemsk sjukdom. Men han kunde ju inte hjälpa det utan han levde med det.

Nu i skrivande stund vet jag ju att epilepsi är vanligare än man tror, att flera av oss lever med det och dessutom lärt sig hantera det. Jag själv har en lättare epilepsi men det är likväl ett hinder för mig i vardagen. Jag är dock tacksam att jag inte har en svårare epilepsi. Men min empati för dom som har ep har såklart ökat genom min egna erfarenhet.

Att leva med ep är nåt man lär sig handskas med. Jag är riktigt imponerad av dom som lever aktiva liv med svår ep.

Tack för att ni finns här på epilepsi.ifokus. Det är en stor hjälp för mig att ha lärt mig genom denna sajt.

 

Anmäl
2010-12-03 11:55 #1 av: [per50]

Min första kontakt med epilepsi var när jag själv fick det och det var ett otrevligt möte. Ni kan själv läs det igen att klicka på länken nedan.

 

Min första kontakt med epilepsi

Per Nilsson sajtvärd på öl och medarbetare på Epilepsi

 

Anmäl
2010-12-03 12:06 #2 av: mona43

Tack för berömmet det värmer! Glad

Jag har inte själv epilepsi, men min sambo Per, som är medarbetare här på epilepsi har det, samt min yngste son, min mamma fick också epilepsi efter en stroke.

När min mamma fick sitt första anfall var hon hemma hos mej, vi blev väldigt rädda och trodde det var en hjärnblödnig, hjärtinfarkt eller så.

Fort lärde hon sej känna igen när ett anfall kom, då hann hon oftast lägga sej. Min son blir oftast stirrig och orolig, klagar på huvudvärk och blir trött, han får inga stora anfall, men i stället många känningar varje dag.

Per har haft flera stora anfall, och har det jobbigt i vardagen, han blir lätt trött, stressad och får huvudvärk. Som anhörig kan det vara svårt, man känner att man inte riktigt räcker till, man önskar att man kunde få den att försvinna helt, men det man kan göra är att finnas till hands och stötta i vardagen. Att sköta sin medicinering är A och O, ta medicinen på bestämda tider, många är extremt känsliga för rubbningar.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.