Djur med epilepsi

Våra husdjur

2010-04-16 11:35 #0 av: [per50]

Som alla vet så kan alla få epilepsi även våra kära husdjur. Det är sorgset när en människa avlider i epilepsi, men jag tycker att det är lika sorgset när ett djur avlider i epilepsi.

Våra kära husdjur

Per Nilsson sajtvärd på öl och medarbetare på Epilepsi

 

Anmäl
2010-04-18 02:19 #1 av: [Jeremina]

Som jag tidgare berättat här så hade vi en pudel som fick epilepsi och första gången hon fick ett anfall så raglade hon och föll ihop.

 

Anmäl
2010-04-18 09:15 #2 av: [per50]

Jo men blev du inte sorgsen då för din hund, det är det som inlägget handlar om, sorgen efter något man älskar går bort.

Per Nilsson sajtvärd på öl och medarbetare på Epilepsi

 

Anmäl
2010-04-18 13:58 #3 av: mona43

Sorgsen kan man bli när de blir sjuka, man blir så orolig över hur det skall gå.

Många djur kan ändå leva ett drägligt liv med medicinering, men endel måste tyvärr avlivas.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl
2010-04-18 15:38 #4 av: [Jeremina]

Det var mycket jobbigt men hon var i alla fall 12 år när hon fick det men denna lilla vovve bara 2,5 år. Jag känner verkligen med ägaren! Gråter

Anmäl
2011-07-19 16:26 #5 av: mona43

Har ditt husdjur epilepsi, eller känner du någon som har ett husdjur med epilepsi?

Berätta gärna!

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl
2011-08-02 12:53 #6 av: jahadu

Jag köpte min vovve när han var 2år. Dagen efter att jag fick hem honom så fick han sitt första ep-anfall. Jag hade en pojkvän med ep då så vi visste direkt vad det handlade om när min hund föll ihop och började krampa.
Efter ett antal veterinärundersökningar så började han på medicin - fenemal (överdos utan att det hjälpte så himla mycket). Han levde lycklig i 2år hos mig med i snitt 2-3 anfall per månad. Anfallen kom dock många på ett dygn och hade sen uppehåll i flera veckor, men i snitt så va det 2-3 i månaden.
Jag var ju ständigt orolig för min älskling såklart, han blev som mitt barn eftersom han krävde så mycket vård kring epilepsin. Det var verkligen som att ta hand om ett handikappat barn, men det gjorde jag med glädje. Det finns inte ord nog att beskriva vilken härlig varelse Timo var, han utstrålade ett sånt lugn som alla djur och människor kände av. Han skällde aldrig, lekte inte med bollar och pinnar hur mycket man än försökte motivera honom, han betedde sig inte särskilt mycket som en hund öht, han var som en ängel i en hunds kropp. Timo var alltid glad oavsett situation, alltid lika glad och lugn mot alla djur och människor. Han gick alltid lös och var som ett litet ljus.
I slutet av september 2010 gick Timo in i status epilepticus. Han kördes till SLU´s klinik i Uppsala där han sövdes och låg inlagd i två dygn i en madrasserad box, speciell för krampande djur. Veterinärerna beställde olika mediciner för att lyckas väcka honom, men ingen fungerade. Det enda Timo hade kvar var förmågan att andas (visserligen med hjälp av olika apparater) samt hörseln.
Han fick en glad sista stund i livet tack vare att jag var så bestämd att inte ta ut min sorg förrän han inte hörde. När jag kom in i rummet på kliniken för att säga farväl en sista gång så var jag glad och pratade med honom precis som vanligt, det var underbart att se hur han vinklade örat och suckade djupt när han hörde min röst. Jag la mig på golvet och höll om honom precis som vi brukade ligga i sängen om nätterna. Min röst var fortfarande glad och som vanligt, jag skakade om hans öra lite så som jag brukade göra när vi busade och pratade hela tiden glatt med honom, allt för att han skulle få en sista bra stund. Apparaterna kopplades ur medan jag låg på golvet med min bäste vän i min famn. Det var den svåraste stunden i mitt liv, men jag är så extremt glad över att jag gjorde hans sista stund till något glatt istället för att komma in och vara så sorgsen som många djurägare är när de ska säga farväl. 

Jag och Timo fick 2år tillsammans. Det är inte lätt att ha en hund med epilepsi, det krävs oändligt mycket engagemang, tid, kunskap och uppoffringar. Men hade jag fått ett erbjudande idag om att ta hand om en epilepsihund så hade jag inte tvekat, visst tär det på en, men det är så värt att få hjälpa en varelse, och med den kunskap jag har fått om epilepsi genom Timos tid hos mig så hade det nästan varit ett nöje att få hjälpa en varelse till till en bra tid i livet, så länge det varar. Det jag lärde mig mest var att man lever på lånad tid och måste ta vara på varje dag som om det vore den sista.


Anmäl
2011-08-04 18:30 #7 av: mona43

Tack för din fina berättelse Gråter Timo fick ett fint slut på sitt liv, tack vare sin kloka matte, han både hörde och kände att du var med honom, och var trygg in i det sista.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl
2011-08-11 11:45 #8 av: [iurochskur]

Åh, vilken fin berättelse...trist bara när djuren dör i förtid.

Anmäl
2011-08-12 00:19 #9 av: mona43

Ja de är människans bästa vänner.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl
2011-08-12 00:20 #10 av: [iurochskur]

#9 Så sant Mona.

Anmäl
2013-10-17 08:47 #11 av: mona43

Har du ett djur med epilepsi, eller har haft? berätta gärna.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.