Annons:
Etikettatt-vara-anhörig-och-vän
Läst 4000 ggr
mona43
4/20/09, 10:05 PM

Mammas epilepsi

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Min mamma drabbades av en rejäl hjärnblödning. En tid efteråt var hon hos oss och hälsade på. Vi sitter lugnt i tv soffan, pratar lite och ser på tv.

Plötsligt i nästa sekund börjar hon att krampa kraftigt, då är det är första gången jag ser ett epilepsianfall.

Jag blir givetvis väldigt förskräckt, tror helt säkert att hon har fått en ny hjärnblödning. Försöker att få kontakt med henne, men hon är okontaktbar.

Jag ringer 112, när ambulansen kommer har hon börjat kvickna till. Men då kommer ytterligare ett anfall.

På sjukhuset konstaterar de att hon har drabbats av epilepsi. Nu följer en mycket tuff tid för henne.

Anfallen kommer dagligen, hon biter illa sej i munnen och ramlar ofta handlöst och slår sej.

Vardagen blir mycket tuff, hon skaffar ett larm som går till närmaste vårdinrättning.

Tyvärr var hon ofta för dålig efter ett anfall och glömde trycka på larmet runt halsen.

Sådana gånger blev hon liggande frysande på golvet, öm över hela kroppen tills hemtjänsten kommer.

Eftersom hennes hjärnblödning orsakat en förlamning kunde hon inte ta sej upp från golvet själv.

Mediciner blir utbytta flera gånger, och justerade innan hennes anfall slutligen börjar lugna ner sej, hennes känsliga mage tålde inte vissa sorter.

När medicinen slutligen var rätt inställd slapp hon de stora anfallen.

Mamma älskade att köra bil, nu kom epilepsin och hon blev tvingad att sälja den.

Hon lärde sej så småningom att känna igen när ett anfall var på gång, då fick hon yrsel eller rejält ont i huvudet.

Det kändes på ett speciellt vis, när ett anfall skulle komma förklarade hon. Då var hon tvingad att snabbt lägga sej ner.

Som anhörig var man ofta orolig för henne, hon bodde ensam och vi barn bodde långt ifrån.

Tryggheten var hemtjänsten som ofta såg till mamma, var man extra orolig någon gång, kunde de åka förbi hos henne, och kolla hur hon mådde, oerhört betydelsefullt, både för oss anhöriga, och en trygghet för henne.

Skrivet av mona

Foto Free digital photos[](http://www.freedigitalphotos.net/images/Clothing_apparel_and_g60-Spectacles_p149.html )

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Annons:
mona43
5/28/09, 12:42 AM
#1

Flera anhöriga som vill berätta om sina erfarenheter?

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

mona43
3/10/10, 10:57 AM
#2

Någon som har liknande erfarenheter?

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

.m.m
7/7/14, 9:57 PM
#3

Tack för din berättelse. Vilken skrämmande första upplevelse det måste varit för dig. Känner med dig. Vad bra att hon lärt sig (?) tyda signalerna innan ett anfall kommer. Undrar om det är något alla kan lära sig om de är lyhörda eller om det är individuellet om dessa förnimmelser finns eller inte, eller rent av är ovanligt… Jag har tyvärr ingen liknande upplevelse., men hoppas ni har funnit någon rutin som känns trygg för er båda.

lillan-65
7/8/14, 6:59 PM
#4

Min mamma har inte epilpesi men fick det endå när ja föddes eftersom hon hade havendeskapsförjiftning av den alvarligaste sorten + en förjiftning av en medecin. Hon förlorade all smak o lukt o hörsel (hon hör ljud men ine i huvet sejer hon). Men ja är ju uppvekst med ehne så o altid sett hene som hon är o har ju alldrig kunat ta till mej när nån sejer att hon blev så förendrad efter ja fötts, för mej är hon sama o ja har alldrig sett hene på anat vis . Det var nog först när ja blev lite äldre ja förstog hon var anorlunda än andras mammor, när ja var liten tenkte ja inte mycket på det. Ibland hade vi nån hemsamarit från komunen som hjelpte till med oss barn o en del jillade ja o en del inte. Men så är det vel med alla i den sitvat´jonen tror ja.

mona43
8/6/14, 3:42 AM
#5

Min mamma gick och lade sig då hon kände av ett anfall, min make drar sig också undan när han får känningar, min son blir stirrig och orolig när han känner av sin epilepsi. Men man älskar ju dom som dom är 🙂

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

lillan-65
8/6/14, 10:10 AM
#6

Jag är nog somdin son,ja blir med stirig o orolig när ja får keningar.

Annons:
Upp till toppen
Annons: