Annons:
Etikettpresentation
Läst 2606 ggr
mybroman
2012-04-15 20:58

presentation

Hej!
Jag heter My, är 54 år och undersköterska inom äldrevården.  Har nyligen fått diagnosen epilepsi. Känns väldigt tungt!

I slutet på Nov. ifjol jobbade jag natt. Minns att jag hjälpte två personer med toalettbestyr kl.6.30 och gick till expeditionen för att skriva i rapportpärmen vad som hänt under natten. Vaknade till och såg en massa ansikten runt mej samt ambulanspersonal. De sa att jag hade haft kramper och varit medvetslös. Jag trodde dem inte och sa att bussen går 7.15 jag ska åka hem. Kunde inte kliva upp, då jag hade även slagit mej väldigt illa på hela hö sida av kroppen, bitit sönder tungan och var jätteyr. Efter några dar på sjukhuset konstaterades att jag hade kristallsjuka och en tumör i hjärnhinnan. Mycket ångest och oro för tumören. Sjukskriven nästan tre månader.

Tumören är godartad, men måste opereras om den börjar växa. Kruxet är att den sitter svåråtkomligt till. Riskerna är stora med operationen, jag kan bli rullstolsbunden i värsta fall.

Försökte tänka att tiden får visa hur det blir och började jobba på halvtid. Hade jobbat en månad och skulle gå upp till heltid nästa dag. På väg hem på bussen fick jag nästa stora anfall. Samma sak; vaknade med folk runtikring mej och ambulanskillen som gav mej syrgas. Efter den gången fick jag diagnosen.

Jag är orolig och rädd hela tiden. När och var kommer nästa anfall, kommer jag att slå ihjäl mej då?

Jag är oxå orolig för de som ser mej, att de får ångest och blir rädda. Speciellt om det är mina barn, som är 20 och 22 år. Jag är oxå rädd för att mista jobbet.

Det var min story så långt. Det känns bra att höra andras erfarenheter. Ha det bra allihopa!

Annons:
lilian-62
2012-05-04 12:54
#1

Hej My!

Vad tråkigt att höra vad du drabbas av, men mycket av det där känner jag igen.

Jag har haft ep i många år. Jobbade även som undersköterska som du. Under den period som var som värst ville jag nästan inte gå ut. Mest av hänsyn till andra och framför allt mina barn.

Jag har många jobbiga, slitsamma år bakom mig. Men idag lever jag ett helt nytt liv. Jag hade visserligen ingen tumör, som du, men jag hade ett ärr på hjärnan som operades bort 2004. Idag har jag bara ett fåtal anfall när jag sover. Och det är direkt kopplat till om jag stressat, varit orolig eller sovit dåligt. Annars mår jag bra.

Operationen i mitt fall var inte heller helt riskfri, men min kirurg gav mig ett bra tips som jag ge dig i min tur: Han förklarade mycket noga fördelar och riskerna vid en op. Och då tog han även fram ett vanligt mått band. Mätte upp 100cm och liknade det med 100%. Sen visade han mig att jag hade 40% (40cm) att bli helt frisk och i mitt fall, bara några få procent (några cm) att drabbas av svåra komlikationer som förlamning, talsvårigheter mm. Resten som kvar av måttbandet var att allt skulle vara oförändligt efter ingreppet. Det blev mer greppbart när han visade det med måttbandet så jag använde samma metod när jag förklara för mina barn varför jag fattade beslutet om att operera mig.

Efter operationen mår jag bra, men den har givetvis inte gått obemärkt förbi. Jag lider av något som kallas för mental trötthet och klarar inte av att leva det liv jag gjorde förr. Känslig för ljud, stress, blir lätt trött och sömnig mm. Men det är sånt som går att leva med.

Jag önskar dig verkligen LYCKA TILL!

MVH

lilian-62

Gå gärna in och läs på min profil och du är välkommen att ta kontakt med mig om du har frågor eller funderingar.

mona43
2012-05-05 17:37
#2

Hoppas medicinernasbörjar hjälpa dig så du slipper stora anfall, och du kan fortsätta jobba. Berätta gärna i förebggande syfte för dina barn vad de skall göra, och inte göra om du får anfall, det är alltid en fördel att veta lite så man är mera förberedd då det sker.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Upp till toppen
Annons: