Annons:
Etikettbemötande-behandlingar-forskning
Läst 12068 ggr
[per50]
2010-01-21 17:14

Operera bort epilepsi?

Den vanligaste operationen innebär att läkaren skär bort den del av hjärnan där epilepsin startar. Det finns risker med en epilepsioperation.

Depression efter operationen är vanligt. Vid operationer av tinningloben kan ibland synfältet skadas. Om området där epilepsin startar kan skäras bort finns möjlighet att bli helt anfallsfri.

Har du opererat bort din epilepsi?  Skriv gärna och berätta hur din epilepsi var före operationen och hur du nu lever.

Annons:
Stephan64
2010-10-07 23:07
#1

Jag har efter 10 år med farmalogisk (medicinsk) behandling inte blivit bättre. Jag äter idag Tegretol, Keppra och licenspreparatet Frisium, men biverkningarna är svåra. Jag förbättrades lite, eftersom att mina tonisk kloniska (generaliserade) anfall upphörde när medicinen Keppra sattes in för några år sedan, och nu får jag enkla och komplexa anfall. Efter en epilepsikirurgisk utredning hittade de den troliga orsaken till anfallen och utredningen gav positivt besked. En operation var möjlig och chansen att bli anfallsfri bedöms ligga omkring 75-80 procent, medan chansen att hitta en medicin eller en kombination av mediciner som gör mig anfallsfri ligger under 5 procent.

Jag har tackat ja till operation och kommer att genomföra den i mitten av november 2010. Operationen har risker, men de är små i förhållande till de skaderisker själva epilepsin ger. Däremot är det en obehaglig operation i tinningloben som jag redan börjat drömma mardrömmar om. Min förhoppning är dock att bli anfallsfri, och på sikt även medicinfri, och då är en operation värt ett försök så som jag ser på det.

Filosoffan-2010
2010-10-16 16:21
#2

Jag tror på att gå ned till rötterna och behandla grundorsaken istället för att endast behandla symtomen. Självklart är det bra att lindra med ep.medicinerna Topimax och Lamictal.

Min epilepsi blev bättre tackvare att gå till en Neuropsykolog som lärde mig att skuld och vrede som läggs på en själv lättare kan leda till kramper. För mig är det  A och O att bli medveten om mina känslor och ha kontakt med kroppen för att blir anfallsfri. Jag har svårt att tro på att epilepsin försvinner om man opererar.

Kropp och själ hänger ihop. Människan är en helhet.

Jag tror på att med rätt hjlpmedel kan kroppen läka sig själv. Det har den börjat göra genom att jag konternueligt går på Osteopati.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Osteopati

mona43
2010-10-17 22:02
#3

Håller med om att det är viktigt att man måste både tänka på kroppen och själen i behandlingen av epilepsi och andra sjukdomar, man är ofta inriktad på behandling av symtomen men glömmer själva människan, vem hon är, vad hon vill och känner.

Berätta gärna mera om dina erfarenheter.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

mona43
2010-11-13 18:06
#4

Visssa fungerar epilepsin bra för med medicin, samt en så stressfri vardag som möjligt, många kan stanna kvar i sina gamla jobb efter sin epilepsi diagnos, men vissa har sådana problem så de måste opereras, vilka erfarenheter har just du? Har du något speciellt tips som kan hjälpa andra?

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

lilian-62
2012-02-05 19:31
#5

Jag har haft epilepsi under många år och man provade först att göra mig anfallsfri med mediciner. Till att börja med fungerade det ganska bra. Men när jag närmade mig 30års åldern fungerade det inte alls längre. Man prövade en mängd olika sorter. Det enda som hände var att jag fick en massa tråkiga biverkningar som bland annat en enorm trötthet. Mina vänner har senare berättat att de upplevde mig som om jag var drogad i bland. Anfallen bestod. Både dagar och nätter. (Läs gärna om mig på min medlemssida)

När jag inte längre orkade, varken psykiskt eller fysiskt, fick jag hjälp att komma i kontakt med en hjärnkirurg på Universitetssjukhuset i Umeå. Där satte man i gång en utredning för att se om det var möjligt att operera. Det visade sig att det skulle gå bra och mitt svar när jag tillfrågades om jag ville operera mig var enkelt. Mitt liv var så slitsamt på grund av både sjukdom och mediciner så jag tyckte inte att jag hade något att förlora. Väl medveten om riskerna sa jag JA utan tveka.

Operationen var jobbig och för att inte tala om tiden efter. Hela året efter var ett enda långt kämpande för att få må både psykiskt och fysiskt bra igen, men slutresultat blev faktiskt väldigt bra. Jag hade en tid helt utan anfall och ett helt annat liv. Utan oro för anfall mm. Men plötsligt började jag må dåligt igen. Ärret hade börjat bildas på nytt och en ny operation kom på tal. Den här gången var inte svaret lika givet eftersom jag trots allt mådde bättre innan den första operationen och det var ju inte riskfritt. Den jobbiga tiden som följde efter den första operationen fanns också kvar i minnet. Ville jag verkligen uppleva det igen? Chansen var ju ändå större att jag skulle bli bättre (eller oförändrat) än att jag skulle drabbas av förlamningar eller annat så svaret blev till slut JA den här gången också.

Efter min andra operation kände jag mig betydligt piggare än efter den första. Varför, har ingen kunnat förklara. Men jag upplevde mig pigg redan direkt efter och ända fram till dagens datum. Inte några större problem alls egentligen.

De enda komplikationer som jag fått är att jag är mycket ljud-och stress känslig. Orkar inte lika mycket nu och påverkas väldigt mycket av ljudliga och stressiga miljöer. Det kan räcka med några timmar på stan med mycket ljud och andra intryck så somnar jag direkt när jag kommer hem. Får leva en betydligt lugnare liv, men det är inte någon större nackdel. Att jag bara klarar av att vara arbetsför till 50% är lite mer irriterande, men vad är det om man jämför med livet jag har bakom mig.

….så med andra ord kan har jag nästan bara positiva erfarenheter av att blivit opererad för min epilepsi.

Om du vill veta mer är du hjärtligt välkommen av att höra av dig.

MVH

lilian-62

Upp till toppen
Annons: