![[per50]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Acceptera sitt funktionshinder
När man får ett funktionshinder tar det olika lång tid att acceptera det, Om man inte kan acceptera att man har ett funktionshinder hur ska man då kunna gå vidare i livet? Om man inte accepterar sitt funktionshinder så blir man ju funktionshindret och inte den person man egentligen är.
Då blir man funktionshindrade Kalle och inte Kalle med ett funktionshinder. Enligt mitt sätt att se, så måste man acceptera funktionshindret, för att kunna gå vidare i livet och inte tycka synd om sig själv för att man har ett funktionshinder.
Fast jag vet att det finns personer som aldrig accepterar att de har ett funktionshinder, och det måste vara väldigt svårt för dessa personer att inte kunna acceptera den situationen man befinner sig i.
Accepterar man inte sitt funktionshinder så blir man själv funktionshindret, och då måste det vara lätt att gräva ner sig, och inte hitta de glädjeämnen som ändå finns i livet även om man har ett funktionshinder.
Skrivet av SvenA värd på synskadade iFokus, ursprungstexten något ändrad efter hans fulla tillåtelse.
Så klok skrivet Sven, det stämmer.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Hej!
Visst är det så att man måste acceptera sitt funktionshinder, men samtidigt måste man även vara den man är trots sitt funktionshinder.
Jag själv avskyr att ses som enbart Hörselskadade Ritva och inte som människan Ritva. Livet går trots allt vidare även om man har eller får ett funktionshinder. Sen tar det ju olika lång tid att acceptera funktionshindret och allt som det innebär. Oftast är det ju för resten av livet!
Ritva
"Små saker vi fått gjorda, är bättre än stora saker vi planerar att göra."
Håller med dej Ritva! bakom krämpan finns det en person med lika värde och samma känslor som alla andra. Man är en person med en krämpa, inte krämpan i sej.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
Man får fortsätta med de intressen man hade innan, elller hitta helt nya, många får hitta en ny hobby eller ett nytt intresse.
Sedan är det viktigt att sträva efte en bra livskvalité, det behöver inte vara något fartfyllt eller påkostat, utan något som passar ens nya situation.
Kanske njuta av sitt husdjur, eller sina barn och barnbarn, eller att ta en promenad i skogen. Ja allt som ger livskvalité på något vis.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
hmm..fuktionshinder ja!
6års- 9:an
fick epilepsi sen jag var 3,5 år(är 20 år nu) blev mobbad från sexårs- 9:an och inga kompisar heller under skoltiden fick dåligt betyg, hamnade i massa stödgrupper. jag levde med det..(bytte skola där emellan) sen gymnasiet, då var det slut på mobbingen men jag var fortfarande ensam den mesta av tiden.red en dag i veckan, älskade hästar, där hade jag vänner iaf.. fick anfall på både dagar och kvällar. så jag kunde även få det under skoltid ibland.
efter gymnasiet
sen när jag var 19 flyttade jag hem till min kille. och jag hade mellan ca 10-15 anfall på dagen ) ,vanligtvis var anfallen i serier.hade oxå börjat få frånvaroattacker sen några år tillbaka. och jag var typ bara hemma på dagarna för jag blev så otroligt trött av min medecin efter anfallen. lite svårt att skaffa ett jobb om man får urusla betyg, och får upp till 15 anfall på en dag.. vi testade olika medeciner( arginyl,keppra,sabrilex,topimax, lamictal m.m), vissa var bättre, andra var sämre. och det gick lite upp och ner med det, vissa tider lugnade det ned sig lite och helt från ingenstans blev det värre, jag hade skolan att koncentrera mig på. somnade på lektionerna ibland..
Operationen/idag
sen strax innan jag fyllde 20 så gjorde jag en operation, dom opererade såklart mitt huvud, vänstra tinningloben. det tog 3 år innan alla testerna var klara. operationen gjorde jag i feb så nästan ett år sedan. och resultatet blev kanonbra! sen operationen har jag bara haft ca 10 anfall, och dom förekommer bara på nätterna, och jag har inte haft frånvaroatacker i överhuvudtaget=). jag äter fortfarande medecin men det får jag leva med något år till. går på "globen unga och fuktionshindrade" bor fortfarande med min kille och har tre underbara katter.
inlägget skrev jag för att jag skulle inte ha kunnat leva livet ut med alla mina anfall, vad skulle jag jobba med? varje dag var en risk för mig. så det var tur att anfallen satt på "rätt" ställe så att dom kunde operera mig, äntligen har jag ett "normalt" liv!
Välkommen som medlem!
Vad jobbigt du har haft det, skönt att operationen har gjort så du mår mycket bättre nu, det måste vara svårt att leva normalt med så många anfall dagligen, och vara enormt tröttande, föstår att du hade svårt att orka med skolan.
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
tack för att du förstår mig..
och så fick jag en massa stöd av min pojkvän tex när anfallen kom, han kramade om mig så jag skulle lugna ner mig.. kunde inte låta bli att skriva inlägget efter allt som hade hänt.
Det är det vi är till för, att stöta varandra
Du får gärna skriva och berätta om din epilepsi, det kan hjälpa någon annan som finns mitt i alltihopa, man kan lätt känna sej ensam i sin situation, så välkomna allihopa och skriv och diskutera med varandra
Skönt att ha en trygg person bredvid sej som stöttar en när man blir sjuk, det behöver man
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"
exakt! och efter operationen var alla mina "nya" kompisar så glada och hela min familj och släkt för det hade gått så bra, kändes så skönt…
dom nuvarande anfallen jag har på natten brukar på gå i ca 3-5 sek. det är oftast så att jag krålar omkring i sängen och virrar runt mig i täcket. dom jag hade på dagen förut var oftast så att jag typ tjöt och ryckte/skaka på mig, det var dom vanligaste, det tog mycket energi.
Hur var det när du fick din epilepsi? Accepterade du din epilepsi, eller var det något som tog lite tid? Hur accepterar omgivningen din epilepsi?
mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus
"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"
"Ingen är felfri"