Annons:
Etikettallmänt-och-andra-sjukdomar
Läst 4727 ggr
[per50]
10/20/09, 6:50 PM

Känna sig deprimerad?

Personer med epilepsi får oftare depressioner än andra. Detta kan delvis ses som en naturlig reaktion på attityder till epilepsi i samhället. Självkänslan kan påverkas om man i vardagslivet styrs av begränsningar och förbud.

Risken för anfall medför naturligt också en osäkerhet och oro. Detta bör man ta upp med sin läkare eller sköterska. Alla människor kan bli nedstämda vid motgångar.

Men att ständigt vara ledsen eller deprimerad kan leda till allvarligare problem som med tiden blir en större barriär mot ett normalt liv än epilepsi i sig.

I en sådan situation ska man söka upp sin läkare. Det kan behövas uppföljande kontakt och hjälp i krisbearbetning. Problemet kan i vissa fall bero på läkemedlet som ska förhindra anfall, och då hjälpa det ibland att ändra medicineringen.

Text från boken frågor och svar om epilepsi av Birthe Borre

Annons:
xerxex
10/29/09, 2:57 AM
#1

Mmmm… Detta upplever jag just nu.. (tror jag). Har mått "skit" (ursäkta ordvalet, men kan inte hitta ett bättre ord för det just nu) nu en ganska så lång tid. Och som det ser ut finns det ingen botten…Rynkar på näsan.

Kanske kan det vara bilolyckan i våras som stökar.. jag vet inte. Det är svårt att förklara… men helst skulle jag vilja lägga mig i en igloo och dra täcket över mig för att sen komma tillbaks när detta depp har försvunnit. Vet att det inte funkar så i verkligheten.. men man kan ju önska.

Drar mig undan från folk (vänner, familj osv.osv) vill inte att någon ska komma "för nära" för då ramlar masken av och då gråter jag bara. Tyvärr just nu så har jag en massa åtaganden nu en tid (ända fram till sista helgen i nov.). Jag både vill o inte vill. Jag har bl a 2 st stora Kattutställningar den ena i Åbo och den andra här hemma i Stockholm… Men det är svårt att dra sig ur… det är fler än jag inblandade. Och samtidigt vill jag ju att vår kille får gå vidare mot nästa titel… Utställningarna är enormt kul i vanliga fall… man träffar vänner o nytt kattfolk varje gång, och att sen se just sin egen katt få domarens bästa betyg… ja, det värmer gott.

Huvudvärken ökar när man är deppig… Tycker att jag har ont i huvudet 24 tim/dygn. Har fått ett anfall under denna tid (som jag vet).

Det är svårt att sova, äta och göra vardagliga saker

Någon mer som känner igen sig??

Kramar i natten  xerxex / Jane

mona43
10/29/09, 7:10 PM
#2

Hej Jane!

Det låter jättejobbigt för dej, vilken tur att du har dina katter (och gubben såklart) så att du kommer ut bland folk, och får en liten guldkant i tillvaron, det behöver man Glad

Det är säkert olyckan som ligger i bakhuvudet och gnager, din fot och din epilepsi. Önskar att jag kunde hjälpa dej, men sänder en stor styrkekram till dej, din gubbe får en också på köpet Skrattande

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

xerxex
10/29/09, 11:27 PM
#3

" Tackar.. Behövs!!

Kramar

patrikt
10/29/09, 11:36 PM
#4

RE xerxex

Ta kontakt med din neurolog/läkare så kan de hjälpa dig att få en remiss till psykolog och/eller en kurator, det är till stor hjälp att få snacka med någon utomstående om sina problem, då slipper man belasta sina anhöriga och vänner vilket kan kännas jobbigt i längden.

Att man blir deprimerad eller i allmänhet mår dåligt efter man fått epilepsi är väl snarare regel än undantag och det tar ofta lång tid att smälta det beskedet och att acceptera sin sjukdom. Då kan det vara till stor hjälp att tala med en psykolog och/eller kurator som kan hjälpa en vidare och för att få stöd och råd kring hur man ska hantera situationen.

xerxex
10/30/09, 12:33 AM
#5

#4 Tack Patrikt…

Har funderat i de banorna lite… men tyvärr är jag nog en sån person (numera.. efter allt "skit" som har drabbat mig de sista 18 åren) att jag tror jag "fixar" detta också… men visst lite hjälp skulle nog behövas.

Jag har ett bra "närverk" runt mig…. men som Du säger blir det jobbigt i längden och man vill heller inte belasta den familj och de vänner man har med allt detta.

När jag låg inlagd på neurologen så skulle en kuratorskontakt bli… men tyvärr kom all semester emellan. Jag ska nog ringa dit igen och kolla om jag kan få den kontakten i alla fall trots att det nu har gått en längre tid sen jag fick min diagnos…

mona43
11/11/09, 10:20 AM
#6

Det är jättebra att få prata med en kurator, och du har rätt att få byta om du inte känner förtroende för den du får.

Jag har possitiv erfarenhet av kuratorsamtal, man väljer själv hur förtrolig man vill vara. Det blir mycket för ens anhöriga och för vännerna, och vissa saker kanske det är bättre att prata med en utomstående om, som har erfarenhet av andra med samma problem.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Annons:
mona43
3/7/10, 6:32 PM
#7

"puffar upp" denna viktiga tråd Glad

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

NaimaG
3/10/10, 12:07 AM
#8

Kan förstå att EP gör en deprimerad men vill inte riktigt hålla med om att de är dem som är mest deprimerade. Även en person som jag med ADHD och Aspergers Syndrom är extremt deprimerad och går i ständig oro och rädsla för att få ett oprovocerat och okontrollerat utbrott som gör mig praktiskt taget livsfarlig för mig själv och omgivningen (kallas explosiv personlighet).

Men oavsett vad är det viktigt att prata om detta med eventuell läkare eller psykolog sen skall man aldrig tänka negativt. Oavsett hur stor rädslan är bör man aldrig grubbla över sitt tillstånd utan acceptera det och leva ett lyckligt liv så gott det går.

mona43
3/10/10, 12:41 AM
#9

Min son med Aspergers syndrom får lätt en enorm ångest och kan också bli deprimerad, då ser han bara nackdelarna, inte de fördelarna som finns, speciellt starkt är det när något nytt skall hända i hans liv, han måste bearbeta det, och sedan vara med om det nya en period, och se hur det fungerar, och se vilka fördelar det kan vara med det också, sedan går det bättre.

Han får inte så starka utbrott, men kan ändå bli riktigt arg emellanåt, men det går över ganska fort. Han har gått periodvis och pratat med en psykolog om sitt funktionshinder och om sådant som är jobbigt. Det har varit till bra stöd, jag som anhörig har fått samtalsstöd med en kurator.

Det är nog rätt vanligt vad än man har för funktionshinder, att bli deprimerad, endel är mera drabbade än andra, för det är inte lätt att ha ett funktionshinder eller en kronisk sjukdom, det är tärande på på så många vis.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Upp till toppen
Annons: