I min presentation har jag nog skrivit lite om detta.

Då jag nu har haft min epilepsi sedan 1955 och är född 1954, så är det i princip hela mitt liv. Under tiden i högstadiet hade jag svårt att acceptera min epilepsi, det vart att jag försökte "glömma" den som det så fint låter, med påföljd att jag då fick anfall - i skolan.  Det var inte så populärt hos min lärare att jag hoppade över min medicin och jag fick en uppsträckning och jag minns att jag sa till honom "att jag vill inte ta min medicin då jag vill vara som andra" han sa då till mig "att om du tar din medicin så är du som andra" det tog några gånger innan det började att sjunka in. Det hade ju hela tiden tyngt mig som ett ok. Och där någonstans vände det sig för mig - blev vän med min epilepsi istället - och då med ens vän med mig själv. Det var ett arbete och kan ibland "ploppa" upp lite men försvinner lika fort. Då jag nu tagit den som en del utav mig själv, och kan ju inte bli arg på min epilepsi då jag också skulle bli arg på mig själv - faktiskt så tänker jag inte mycket på den idag - bara när jag ska på läkarbesök och ta min medicin.

Som jag sist sa till min läkare - det är då konstigt att jag inte tänker på att jag har epilepsi, känns oviktigt, nästan absurt då det krånglat så pass., och jag vet inte hur det skulle vara att leva utan den, skumt eller hur? - Det är väl därför som du har accepterat den och tar det för vad det är - precis som en blind som aldrig sett några färger, vet inte vad färger är. - Tycker hennes resonemang lät rätt bra faktiskt.

Kände att jag behövde skriva hur viktigt det var för mig att bli "vän" och inte fiende med min egen epilepsi - samtidigt beror det också på synsätt som mina neurologer haft, vilket också är av största vikt.

I början av -70 talet, fick jag en ny neurolog, allt såg då annorlunda ut än tidigare, då det var väldigt strikt när man kom på läkarbesök, nu i början av -70 talet hade förändringarna ute i samhället kommit in på sjukhuset, och var inte beredd på detta. Neurologen som jag nu fick såg  nog inte ut som jag var van vid - men halt fantastisk, han gav mig ny infall och tankemönster. 

Första gången jag träffade honom råkade jag säga "Hej, det är jag som är Bobby och jag är epileptiker" Efter mindre än 1 minut satt jag gapande och visste att jag inte var "epileptiker". Vad sa jag - Ja står det Bobby Eliasson, epileptiker i telefonkatalogen? Klart att det inte gör sa jag. Nå du heter Bobby och har epilepsi, men du är inte epileptiker - detta har jag tagit med mig sedan dess, det är inte bara ord som många har velat säga till mig - klart det inte är, jag är inte en diagnos, jag är en person - Bobby.

Liten berättelse om mig